Dah lama tak menulis. Dalam kepala banyak je benda nak update. Nak update pergi makan kat sini la. Nak update pergi lepak kat sana lah. Nak update aktiviti semasa la. KesoSIALan dengan member-member la. Sudahnya bila balik rumah penat, aku update tidur je la.
Sedar tak sedar 2012 dah nak masuk setengah tahun dah. Masa cepat je berlalu. Mungkin tu salah satu sebab kenapa dah lama tak update. Tak ada masa. To be precise tak cukup masa. Kalau ada masa lebih sikit pon rela tidur or siapkan assignment or maybe siapkan kerja.
Dah jadi workaholic ke? Mungkin jugak. Kalau cuti pon resah semacam je nak balik ofis. Weekend pon ade je alasan nak pergi ofis or buat-buat lalu depan ofis. Dapat tengok bumbung ofis pon jadik lah. LOL.
Tapi azam di pertengahan tahun ni adalah untuk lebih banyak update blog ni. Sayang kalau ditinggalkan lapuk. Bukan untuk orang baca tapi untuk diri sendiri semata. Bila baca post-post yang lepas-lepas tu tersengih pon ada. Teringat bila aku rage. Mengumpat. Whining. Complaining. Excited over something. That part of my life I want to keep it here. To remember and be remembered. Because I'm afraid I will forget that chapter of life journey if I don't record it here. Makin tua ni dah makin lupa.
Oh yeah. Now I'm living my life as it is. Not to the fullest but more relaxing (skip the part while working). Yeah busy but somehow I feel serene. Lonely but I feel content. This is me now. Live life as it is.
-------------------------------------------------------------------------------------------------Sedar tak sedar 2012 dah nak masuk setengah tahun dah. Masa cepat je berlalu. Mungkin tu salah satu sebab kenapa dah lama tak update. Tak ada masa. To be precise tak cukup masa. Kalau ada masa lebih sikit pon rela tidur or siapkan assignment or maybe siapkan kerja.
Dah jadi workaholic ke? Mungkin jugak. Kalau cuti pon resah semacam je nak balik ofis. Weekend pon ade je alasan nak pergi ofis or buat-buat lalu depan ofis. Dapat tengok bumbung ofis pon jadik lah. LOL.
Tapi azam di pertengahan tahun ni adalah untuk lebih banyak update blog ni. Sayang kalau ditinggalkan lapuk. Bukan untuk orang baca tapi untuk diri sendiri semata. Bila baca post-post yang lepas-lepas tu tersengih pon ada. Teringat bila aku rage. Mengumpat. Whining. Complaining. Excited over something. That part of my life I want to keep it here. To remember and be remembered. Because I'm afraid I will forget that chapter of life journey if I don't record it here. Makin tua ni dah makin lupa.
Oh yeah. Now I'm living my life as it is. Not to the fullest but more relaxing (skip the part while working). Yeah busy but somehow I feel serene. Lonely but I feel content. This is me now. Live life as it is.
ME: Banyak jemputan kahwin tapi tak rasa nak pergi.
No comments:
Post a Comment